HBL:s recension om jubileumskonserten

26.04.2018 kl. 14:48

Manskören Muntra Musikanter bjöd på ett ståtligt 140-årskalas. Kören tycks må bra i Henrik Wikströms trygga händer.

Manskörsmusik och anor berättade de anrika finlandssvenska manskörernas dirigenter inför vårens jubileer (Hbl 22.3.), och först ut med själva konserten var Muntra Musikanter alias MM, som satt ihop ett stiligt paket av nytt och gammalt, konst och populärt, a cappella och med piano. Det känns bra att se en stark kör som lever och mår bra i Henrik Wikströms trygga händer. Wikström verkade ha full koll över instrumentet hela tiden och var på sin mammas gata speciellt då det gällde tajt rytmik.

Två uruppföranden bjöd man på, samt ytterligare en Finlandspremiär. Av de tre nya verken var Cecilia Damströms Pauli ord definitivt det starkaste kortet. Redan texten av Oscar Rossi kändes som något nytt i manskörssammanhang – barnets röst, skörheten, osäkerheten. Damströms verk speglade texten med en skör enkelhet som imponerade – musiken var inte fullspäckat av material utan lekte ofta med endast några stämmor åt gången. Trots att man prickade av hela listan med olika sätt att använda kören (stampa, viska, vissla...) kändes det inte som ett självändamål. Tummen upp! Vytautas Miškinis korta och lite jämntjocka låt till text av Henry Parland flöt förbi rätt obemärkt, medan den suggestiva magin i Sunleif Rasmussens Ór Ymis holdi inte riktigt kom till sin rätt, klangen kändes lite murrig och övertonerna öppnade sig inte riktigt.

MM:s största trumfkort just nu är klangen. Rösterna klingar verkligen fint – de är friska och stadiga, och präglas av en mogen värme. Renhetsmässigt är det emellanåt klart godkänt men skulle man klara av att dels ta samma ton mer precist redan från början av ett stycke skulle man nå nästa kvalitetsnivå. Speciellt då texturen är mer avskalad, till exempel då endast en kvint eller en ters klingar, saknar jag den totala renheten – ett perfekt rent intervall är helt enkelt en stark fysisk upplevelse, annorlunda än de pianot bjuder på.

Med tanke på helheten kändes det som en bra lösning att göra ett par stycken med piano. Att samla konsertkören och seniorkören för att ge sig på Sibelius Sandels var ett utmärkt val – man deklamerade textmassorna kraftfullt och hittade fint den krigiska styrkan i klangen. Andra avdelningens a cappella-nummer med denna körkombination klingade inte lika bra, trots att den mörka klangen i Kuulas finfina Iltapilviä var fascinerande.

Populärmusikavdelningen bjöd på både U2 och Leonard Cohen, aningen tårta på tårta speciellt med samma solist. Magnifike solisten Jonne Sandström kunde man gärna lyssna på en hel konsert och speciellt hans stoiska lugn i MLK fick mig att torka en tår. I Cohens Hallelujah var han lika stark, men hela körens klang försvann lite bakom solist med mikrofon och pianist.

Pricken på i:et bjöd Stefan Lindfors på. Han visualiserade konserten på ett charmigt retroaktigt vis med konst på oh-projektor och förstärkte stämningen i flera av verken (krigiskt blod, natthimmel...). Efter alla de videoanimationer man proppas full med dagligen kändes det härligt att följa med enkelheten i vattnets rörelser, som det mesta av Lindfors tilltag baserade sig på. Konsten levde också charmigt i stunden. En utmärkt lösning var det att få konsertkören att i stället för att bläddra i noter läsa från paddor, en enkel men genial lösning som gav speciellt Rasmussens verk starkare visuella lösningar. Från min plats på balkongen fascinerades jag också av den skugga av kören som föll på Finlandiahusets bakvägg – kanske skuggorna av forna tiders sångarbröder fanns med på ett hörn?

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker